jag flyttar
maskeradparad.blogspot.com
Röda eldar
Och det var Lars Demian, Stefan Sundström, Dan Viktor, Ola Magnel och tyvärr missade vi den största Plura. Men denna ljuva musik, dessa ordkonstnärer tände vårt hopp än en gång. Och tillslut kan jag nog säga att vi brann lika mycket som fackeltåget under livet är en fest.
Vi knyter näven i fickan, och går vidare mot den gråa hösten.
John Blund, kom tillbaka
Nu låter det som om jag vill ta livet av mig, men om ni tror det är ni vilseledda. Det handlar bara att om man inte får sin dos av lycka i drömmar, eller inte drömmer alls, så blir vardagen lite väl hård att leva i. Lite hårdare än för mitt eget bästa. Därför fastnar man i dagdrömmar, och den verklighet som ni kanske lever i hamnar bortom fokus. Och jag gillar det.
MEN (notera men)
Drömmar kan , tro mig eller ej kära vänner, även vara negativa. Då syftar jag kanske mest på dagdrömmarna. Eftersom någon gång måste du inse att verklighetens kontraster kanske inte är lika självklara som i den verklighet som jag som dagdrömmare kan uppfatta som verklighet. Kan det hända att du gör fel?
Nej, inte i dagdrömmarna. Då tänker man oftast för sin egen vinning, eller kanske inte. Eftersom dagdrömmarnas mål kanske inte uppfylls i den verklighet som ni kallar "denna verklighet". Rättare sagt, dom kan uppfyllas, men kanske genom fler tårar en den verklighet man i drömmen lever i. Din ädla springare kanske inte är lika vit som i drömmarna, du kanske gråter fler nätter än du trodde att du skulle göra. Din rustning är naggad, och du tömmer kanske fler flaskor än du hade räknat med och några mer än du borde göra.
Men trots det tänker jag aldrig lämna mina drömmar. För er som känner mig, så vet ni kanske att jag kan vara en ganska inskränkt och envis liten man. Och denna envisa lilla man vet att kontrasterna visst är, om inte ännu mer, klara i den verklighet som ni kallar verklighet än i min verklighet. Det kanske tar tid, det GÖR ont, det är inte LÄTT.
Men det är det värt.
För det finns drömmar, som jag vägrar att ge upp.
När drömmar (dom drömmarna) blir verklighet
då ger jag upp.
knopar som knutna klumpar sig fast
Jag satt nyss och funderade för mig själv om livets alla mysterier och självklart kom jag på den fantastiska idén att skriva ett litet inlägg som allmänheten kan förundra sig över.
Dagens I-landsproblem = Trygghet
"Oj, vad orginellt!" Självklart, jag är en extremt banbrytande filosof. Det jag funderade över är hur många håller fast vid människor dom inte mår bra av. Folk som gör en illa, psykiskt och fysiskt. Och att man sedan saknar dessa är ett av livets mysterium. Men under mina stunder av hjärncellsgnuggande kom jag fram till en sak: Det är inte personen du saknar, det är tryggheten.
Som exempel: Du ser en gammal flamma trippa/stampa/knalla runt på stan. Även fast du inte har saknat denna flamma ett endaste dyft så blossar allt upp som en brinnande gasläcka. Den svarta klumpen i magen har aldrig varit större.
Plötsligt så ser du allt som på film framför dig. Ni kanske hade en underbar stund i parken, skrattade på grönalund eller bara lyssnade på varandras andetag. Alla stunder av förtvivlan, som ofta är dom flesta, är som bortblåsta. Helt plötsligt står en ren, änglalik ängel framför dig. Alla drömmar du försökt förverkliga kan kanske komma som balen på slottet?
Men låt det vara en dålig film, och för i helvete, dansa inte på någon jävla bal! För vad är det man saknar, om inte tryggheten?
Det är tryggheten som skapar begäret efter mer, även om det är helt fel trygghet som slutar i förödelse. Alla stunder man minns tydligast är de glada stunderna. Det är underbart att det är så, då vi kan leva som mycket positivare människor och släppa gamla nederlag.
Men ibland går det snett.
Och jag förstår varför dendär klumpen i magen knyter sig så hårt, för vem vill inte ha tryggheten att vara älskad?
Att kuna stå, blotta kropp och själ, och höra att man duger. Kanske till och med är vacker. Få höra att man är älskvärd, bortom botoxideal och fasionveckor. Tryggheten att vara behövd av någon, precis som man är. inte som samhället vill att du ska vara. Tryggheten att kunna ge sig själv till någon, och få allt tillbaka.
Dessa behov sätts i det främsta rummet ibland. Därför är saknaden så stor att man ibland inbillar sig att ens 6års flamma som man höll handen med på dagis är "den rätte".
Men jag ber, svälj klumpen. För klumparna kommer och går, klumpiga killar/tjejer finns det gott om. Men det finns också sådana som är groteskt duktiga på att lösa knopar, men om du hela tiden är koncentrerad på din klumpiga knop så hör du inte när dom frågar om dom får hjälpa dig att lösa den.
Knuten förblir då olöst, precis som livets alla mysterium.
(tillåt dig att släppa tagen, tillåt dig att falla. Och tillåt dig att hoppas att där finns någon som hjälper dig upp)
Våren som vuxen
Våren är här, sommaren är inom räckhåll. Kul för vissa, tråkigare för andra. Allting har en motpol, så är det bara.
Jag tycker om våren och sommaren för det mesta. Min motpol är att jag inte passar i kortbyxor. Ser ut som två små vita, håriga pinnar som sticker ut under några blommiga stora byxben.
Mindre roligt.
Kul att kunna dricka öl hela natten med lukten av nyklippt gräs i näsan och bubblor i halsen. Och när man tänker efter så kommer steget till vuxenlivet allt närmre, och vad har man blivit? jag tänker ofta så.
Vad har jag blivit?
Är jag redo att deklarera och betraktas som en vuxen? jag vet att jag inte kommer ses som vuxen av någon, jag är fortfarande samma lilla snorunge som springer runt och klagar på stan. men enligt staten så är jag vuxen.
Handlar det om ålder egentligen?
För att jag kommit ur målbrottet och kan köpa cigg, betyder det att jag är vuxen?
Jag skulle vilja tro det, men allt handlar om mental ålder. Det finns så många rövhål därute som beter sig värre än den västa jävla snorungen i stan.
Dessa 40+ som fulla skriker bögjävel efter en på stan. Jag kanske inte ska klaga, om dom får ut något ur sina liv genom att skrika på ungdommar för att ignorera sin egen oförmögenhet att göra en tidsresa, så kul för dom. Verkligen, jag är glad för deras skull.
men det känns lite trist. Egentligen borde man, ju äldre man blir, få fler begränsningar.
Hur mycket skada gör ett barn, jämfört med en vuxen?
Tänk efter.
Vem gör mest skada, en vuxen eller ett barn?
Låt ungar under 5 köpa cigaretter och öl, så ska vi se hur många alkolister och missbrukare vi har.
behov efter begär
inte begär
Begäret kommer döda oss.
freden står i lågor
Etnicitet skapar grupper, skapar klyftor i samhället och har från början skapat alla stater.
Hur?
Jo jag ser det såhär, att etniska grupper är något som är skapat för trygghet. Människan är ett flockdjur, tycka vad man vill om det. Vi vill alltid ha någon eller något som håller vår hand i svåra tider.
hur kan jag påstå att stater bildas genom etnicitet?
Människor behöver folk som tycker, tänker och ser likadana ut. Annars känner man sig hotad, pga att dessa kan kränka den identitet man anser sig ha. Människorna grupperar sig med liksinnade, vi mot dom, och utifrån dessa grupper skapade man ett samhälle där de olika gruppernas behov sattes främst.
"Kommer du hit måste du tycka som vi, bete dig som vi vill och acceptera allt vi säger."
Detta, mina vänner är, enligt mig, grunden till en stat.
Trivs man inte i staten man bor i kan man ju alltid hitta en ny grupp, och skapa en ny?
Aj aj aj, där gick det lite snett.
Då alla stater vill utbreda sina uppfattningar runt över världen om vad som är rätt är det ett faktum att: ju fler stater, desto fler hot mot den egna staten och den egna statens intressen. Om man sedan ska definiera ett krig är en av de första stolparna att det måste inehålla minst 2 stater. Om det då är många stater med rädsla för utbredningen av andra stater är det ännu ett faktum att: ju fler stater, desto fler krig.
Vi måste acceptera faktumet att alla är olika, och att alla är lika.
Bekämpa själva etniciteten, inte de olika etniska grupperna.
Då, mina vänner, breder freden ut sig som en varm vårvind över den blomstrande världen.
Och sist men inte minst, vem har sagt att vi har mer rätt än någon annan i världen att bo här? Vi är väl ändå en värld, inte flera?
Jag vet inte vad ni, kära vänner, tycker om dessa tankar. Det är i alla fall de svar jag hittade idag när jag satt och frenetiskt grubblade över världens alla krig och vad dom har gemenstamt.
Förutom död
hoppas inte mer på hoppet
Vi skapar bekvämligheter istället för behövligheter.
Frågan är om vi skapar eller förstör?
Prins John
Har ni tänkt på det? Att när ni diskuterar eller pratar med någon om en viss sak så kommer ni höra "jag ÄR" i de mesta aspekterna.
Att vara rik är inne, för det är tecken på välmående. Samtidigt som folk svälter sig själva, för det är ett tecken på skönhet.
Rik och smal.
Hårda tider vi lever i mina vänner.
Kritisera mig för min historia, men om jag inte misstar mig var det under barocken det var inne att vara smällfet. Då detta var ett tecken på välmående och att man hade råd att leva gott. Det kan jag köpa. Men att man ska vara kapitalist och samtidigt motverka det man har pengar till är enligt mig en GANSKA fet dubbelmoral.
När du sedan pratar om barnen i afrika med valfri person så finns det nog INGEN som säger "rätt åt dem" alla får tårar i ögonen och säger att dom vill hjälpa till. Samtidigt sitter dom på sina arslen och inte gör ett skit nytta för dessa människor.
Det är ingen nyhet att kongo har stora tillgångar och mineralrika berg. Hur kommer det sig då att dom svälter? Jo, för att det är klart det finns västerländska företag där, som är barmhärtiga och betalar ut minimumlön till arbetarna. Samtidigt som de själva tjänar storpavan på arbetarnas egna tillgångar. Dom tar det bröd som arbetarna bakar.
Men varför säger man inte emot? Självklart, det är inne att vara så. Varför bry sig om andra när dom inte bryr sig om oss?
Folk verkar inte inse att många av dom inte KAN tänka på oss, då dom inte kan tänka på sig själva.
Robin Hood, alla barns hjälte. jag har inte träffat någon som tycker Robin Hood är en bandit. Det är Prins John som är den onde i sagan, som utsuger folket som hungrar ihjäl.
Ta från dom rika, ge till dom fattiga.
Allas hjälte Robin Hood.
Men när det kommer till en själv så är det klart att det är skitfel att ta lite pengar från oss för att ge någon ett mål mat för att överleva. De tänker ju inte på oss.
Lika lite som folket tänkte på prins John.
Prins John, en låtsas kunga av england.
Prins John, en VERKLIG kung av världen.
The Piano Has Been Drinking (Not Me)
Känns det bra nu? Nu är ju allt som hände 2007 bara bortsoppat, glömt eller gömt. Eller hur? Fy fan vad skönt med en ny start, gud vad jag är GLAD för att jag blev övertalad genom nyårslöften att bli en bättre människa. Eller hur? Visst känns det OTROLIGT underbart med ett nytt år.
Ett nytt år där den första snön aldrig föll. Nyårslöften håller man aldrig, och blir antingen en sämre eller minst lika dålig människa som innan. jag är ledsen att förstöra för er, men ingen kommer någonsin glömma det som hänt tidigare.
Jag är så trött på allas "nya starter". Man försöker bli en ny människa varje år, och misslyckas bara ännu mer ju äldre man blir. Känns jävligt streight att sippa på lite skummis och blåsa lite i cigarren och hoppas på bättre tider. För det första ska man inte blåsa i en cigarr, utan suga. Och för det andra är vin billigare än skumpa, som inte ens är speciellt gott att dricka, om det inte ligger över tusenlappen.
"Men man måste ju ha skummis på nyår! Skumpa är STIL!" Skumpa för 800 kr som man kan få ett antal pavor och plattor för, känns fan så mycket mer värt att köpa billigt bubbelvin. Eller varför inte tyskt matlagningsvin i tetrapack? Det funkar skitbra. För inte är vi några vinkännare? Dom som säger det ljuger.
Så, där averkade jag ganska många av er med hjälp av mina extremt många fördommar mot allt och alla. Kanske skulle varit mitt nyårslöfte? Tänka lite snällare om allt och alla?
Jag är fan så glad att nyårslöften inte är något för mig.
Men gott folk, tro inte att jag går och hoppas att 2008 kommer bli ett dåligt år. Jag hoppas att det blir ett bra år, och det finns förutsättningar för att det ska bli det.
Jag orkar bara inte ha några förväntningar, och låta mina fördommar vinna.
God jävla jul
Egoism, det är vad julen har blivit. jag älskar julen och dess forna mening. Men i dagens samhälle handlar allt om egoism eller skrytsamhet. Du blir sur om du inte får vad du önskar dig, och ger bort dyra klappar för att visa att visst kan du lägga ut så mycket pengar, eftersom du är så rik. Livet log mot dig så mycket så du kunde köpa dendär silverservisen, inte för att någon vill ha den, utan för att du har råd. Klart att en dyr klapp hjälper de som mår dåligt, skit i hälsan, tänk på begäret.
Innan har stressen gjort dig knäsvag och sömnlös under hela vinterhalvåret. Okej, kanske inte du som är rik och har din nya hästenssäng med tempurmadrass. Utan alla andra medelmåttiga svenssons som visst var tvugna att skippa familjeresan för att sonen ville ha en moppe.
Ska det vara så? Är det julen? Egoism, stress och sömnlösa nätter? Räcker det inte med lite extra god mat, en tänd brasa med lite tilltugg och kärlek.
Familj, vänner, kärlek.
Det är jul, eller rättare sagt, det VAR julen.
Så
God jävla jul
God jävla jul
med min stålnäve
känner du dig inte lika trygg längre
dina kårar avtar
kanske för att du vant dig vid missär?
och det är du värd, tro mig
med käppar i hjulet
går det inte lika bra att snurra
och jag hoppas din omloppsbana avtar
för att tillslut stanna
jag ber dig, tappa kontrollen
och låt din missär bli ditt fall
med brutna ben går det inte lika bra
att springa ifrån mig
eller hur?
Okej, jag lovar att jag slutar fan inte innan jag ser er alla falla, era jävla äckel. Jag lovar att att jag ska utrota er. Varför ska oskyldiga dö när ni finns som förtjänar det mer än någon annan. Men jag vill inte att ni dör
Jag vill att ni brinner, långsamt.
Och jag hoppas att det gör förbannat ont.
Jag hatar er.
Nyheterna är trötta idag.
Det är däför jag inte haft något att skriva om tror jag, eftersom jag inte mår dåligt. Jagmenar, klart man har gråa dagar, det har alla. men jag har inget viktigt att skriva om eller klaga på. Okej, det har jag aldrig haft egentligen. Men man gör en sjö av en pöl när man är nere.
Precis som man gör om natten när väggarna och mörkret sluter sig om en, och man är ensam.
Ensam.
Då är allt så oerhört stort och jobbigt. Alla drömmar verkar flyga iväg eller bli en stor börda som lägger sig som
en blyklump över dina lungor. Då är det inte så roligt att drömma längre, eller vara ensam. Hur mycket du än behöver vara ensam blir det tillslut en börda.Jag behöver vara ensam, du behöver det, alla behöver det. Men om man stänger in sig själv riskerar man att falla.
Långt.
Och jag är rädd för att bli lämnad, ensam. Jag är rädd för att stå själv och falla, fast då står jag såklart inte längre. Så det är nog bättre om jag säger "jag är rädd för att falla"
Jag är rädd för att falla
ensam.
Igår var jag hos August och drack vin och öl. Men jag var inte sugen. Tidigare var jag alltid sugen på att supa bort såren, jag brukade satsa på att supa till jag spydde. Ganska patetiskt, man låter som en liten förvirrad fjortis med byxorna i knäväcken och 24 kg vax i håret. Det stämmer delvis, jag kanske inte har så låg midja eller riktigt så mycket vax i håret, men jag kan inte neka att jag fortfarande är lite förvirrad. Men inte på det gamla dåliga sättet, jag är glatt förvirrad kanske man kan säga. Det eftersom jag inte satsade på att supa till jag spydde igår, jag blev inte ens full. "Vilken bedrift!"
Ja, jag tycker det, faktist. Och det andra pluset är att jag har kvar 1 ½ liter hembryggt vin i väskan som ligger och väntar på bättre tider. Eller, sämre tider blir det väl. För jag super som jag sa tidigare helst när jag är lite sådär grådisig. Och det hoppas jag inte min värld blir, för trots att skinnjackan mot min vilja har blivit för kall för dagens lurande kalla sol är jag varm. Trots att vi går mot mörkare kalla tider är jag varm.
Du håller mig varm.
Tack
Isn't love a bad thing
Isn't love a bad thing?
Så fan heller, det är så in i helvete fel. Hur ont det än kan göra så blir man stak av det, man lär sig.
Och det var värt väntan.
Så jävla värt.
Det känns som om det var igår jag träffade dig första gången där på sommaren vid bryggan för över 2 år sedan. Eller den gången vi fikade för första gången i januari 06. Jag kommer ihåg hur glad och uppfylld jag var. Jag minns också när du kom ner i källaren där jag satt i februari samma år. Och jag minns att jag tänkte, att hur länge jag än var tvungen vänta, och hur hårt jag än var tvungen att slåss, så skulle jag göra det. För dig.
Och jag kommen aldrig glömma denhär sommaren.
Aldrig.
Det var värt väntan. Det var värt all smärta och alla tårar vi fällt över varandra. Alla gången vi ljugit till det sämre, och alla gånger jag har tagit till flaskan i hopp om en annan, bättre värld i berusningen. Det var värt alla röda skoldagar, alla kaffe och cigarettpengar. Alla sömnlösa nätter och alla fantasier som drog mig bort från verkligheten.
Men jag är tillbaka nu, och jag ser ljusare på den än någonsin tidigare.
Jag älskar dig.
No, we ain't never been good looking, but we are satisfied
Jag vet inte om ni tänkt på det, kära läsare. Men jag rev upp gamla tankar från när jag var liten häromdagen när jag gick förbi en gatubrunn. En sådan med galler.
Tanken slog mig som då, att tänk om man levde där under. Man får bara litelite solljus genom gallret om man har tur. Annars bara från gatubelysningen. Kroppen blev vanbildad och ruttnade sönder pågrund av oanvändling, eller vad man ska säga. Man åt bara sådant som folk kastade ner. Fimpar, sten, klubbpinnar etc etc. Ingen skulle hörda den stumma rösten som skulle skriva efter hjälp, och när man sträckte upp fingrarna klev folk sönder dom, utan att se ner.
När jag var liten tänkte jag inte så långt. mer att man skulle se någon där nere. men i alla fall.
Sådana tankar får mig på ett konstigt humör.
